Min Baby -- Svenska


Return Home	For Parents	The Kids Link-history	THE LINK Newsletter	A Therapist´s Tale	Great Links	Advice for parents & kids	A Custody Battle: Blogged


	Min baby Jag är sju veckor gravid. Min baby är lika stort som ett risgryn. Så liten, men ändå så monumental. Tänk så många frågor en så liten varelse kan ge upphov till. När jag fick reda på att jag var gravid, var min första reaktion panik. Jag är inte redo att bli mamma. Ge mig ett år till. Min man och jag har knappt hunnit fira vår 10-månaders-bröllopsdag, det är för tidigt! Det kommer att förändra allting! Det här barnet har väckt en hel ny sorts frågor. Vad ska jag berätta för barnet att jag heter, Annika, Emine eller Linnea? Hur ska jag förklara skillnaden? Hur ska jag förklara mitt förflutna, så att ett barn kan förstå? "Min mamma tog mig från min pappa när jag var liten, och hon ändrade mitt namn från Annika till Emine. Hon tog mig till Turkiet. Sen tog hon mig till Sverige, och hon ändrade mitt namn till Linnea. Eftersom jag har blivit kallad Linnea längst, är det det namnet jag använder." Hur ska man förklara ett byte av ett namn? Hur kan man förmedla alla konflikter och identitetsfrågor som har uppkommit från det? Hur kan jag förklara att Annika är en person, Emine är en annan, och Linnea en tredje? Och samtidigt är de alla samma person – mamma? Jag oroar mig för framtida situationer vi kommer att hamna i. Olika människor som kallar mig olika saker. Alla de olika versionerna av mitt förflutna, lika många versioner som det finns människor inblandade. Och jag har inte ens min egen version helt klar! En klunga släktingar låtsas som om några andra inte existerar. Hur kommer barnet att se på det? Hur lång tid kommer det att ta tills barnet lär sig reglerna till det "spel" de spelar, nämn inte det här, ta inte upp det där, undvik att prata om de ämnena? Hur kommer mitt barn att tolka begreppet "sanning"? Vad ska hon ha för uppfattning om verkligheten när hon hör samma berättelse från tjugo olika synvinklar, varav inga knappt liknar varandra? Min eviga sökan efter sanning, den där hala tvålen som alltid slinker iväg, hur kommer det att uppstå hos henne? Min kvarlämnade förälder, min tålamodiga och omtänksamma pappa, talade om en teori om familjemönster. Han ser ett mönster i det att min mamma tog mig från honom, och hennes mor som hotade att ta min mamma från sin pappa när hon var ett barn, och min mormorsmor som lämnade min mormor att bli uppfostrad av en släkting. Nu har min man, som har hört dessa teorier, börjat oroa sig att jag ska fortsätta på mönstret, och ta vårt barn från honom en dag. Jag vet inte hur jag ska möta sådana farhågor. Jag vet att just nu älskar jag honom mer än något annat på hela jorden, och jag kan inte tänka mig att leva utan honom. Inte heller kan jag tänka mig att ta vårt barn från honom. Men hur kommer jag att känna om tio år? Kommer slumrande drifter att vakna, är det mitt öde att bli en kidnappande förälder, som mina förfäder verkar ha varit? Andra, mera praktiska frågor dyker upp. Med tre omgångar av föräldrar (min mor och styvfar, min far och styvmor, och mina svärföräldrar), vilka namn kommer mitt barn att ge dem? Vem ska vi tillbringa jular och helger med? Hur ska vi lugna avundsjukan, när två par är sårade att det tredje paret har fått fira barnbarnets första födelsedag? Det handlar inte bara om att vissa vägrar vara i närheten av andra, men också om stora geografiska hinder, där bergskedjor eller oceaner skiljer dem åt. Ända var det inte jag som skapade denna situation. Jag föddes där jag är just nu. Jag har återvänt till där jag var, till platsen jag togs ifrån. Det är alla andra som har valt att bo på andra platser. (Förutom min mans föräldrar förstås, de har förblivit gifta och bofasta.) Nu är det deras fel att jag känner mig så isolerad, jag har varken min kidnappande förälder eller min kvarlämnade förälder som stöd nu när jag själv ska bli förälder, med alla emotionella berg-och-dalbanor som det innebär. Vem är min förebild? Vem ska jag se upp till när jag behöver veta hur en förälder ska vara? Min överbeskyddande hönsmamma som kidnappade mig, eller min frånvarande, distanserade, kvarlämnade far? Det verkar som om jag måste återuppfinna hjulet, jag får lära mig själv allteftersom, hur en mamma ska vara. Men jag vet att till slut kommer min baby att lösa alla problem. I hennes närvaro kommer allt att bli självförklarande. Allt ska förlåtas. Hon kommer att riva ner murar med sitt leende. Hon kommer att få människor som vägrat träffa varandra på årtionden att nicka till varandra på hennes dop. Jag förlitar mig på hennes framtida krafter. \| Co-founder Ceci Sarah´s story \| E-mail Form \| A Welcoming Word from co-founder Linnea \| Min Baby -- Svenska \| \| Return Home \| For Parents \| The Kids Link-history \| THE LINK Newsletter \| A Therapist´s Tale \| Great Links \| Advice for parents & kids \| A Custody Battle: Blogged \|